Mangårdsbyggnader i Vara kommun

Astrid Eriksson

Människors och djurs behov – byggnadernas behov

                      Människor och djur består av ca 70 % vatten, så första kravet för bosättning i alla tider har varit tillgång till vatten. Tidigast använde man ytliga källsprång. Senare fann man vattenådror med slagruta och grävde och stensatte brunnar. Numera borrar man brunnar och sätter i cementrör.

                      Byggnaderna har motsatt behov. De måste byggas på torr mark – gärna självdränerad. Där-för låg den äldsta bebyggelsen på åsar och ändmoräner i lerlandskapet. Mangårdar, ladugårdar och uthus låg tätt i byarna fram till laga skifte efter mitten av 1800-talet. Då flyttade en del gårdar ut till små förhöjningar där en vattenåder drog fram.

                      I äldsta tid byggde man hyddor av kvistar och grenar, som man tätade med lera. Byggnader för människor och djur, som behövde hålla värme byggde man senare med timmer. De fodrades på ytan med bräder. Väggarna till logar och lador byggdes endast av bräder. Som underlag för botten-stockarna/syllarna lade man grundstenar. Dessa lyfte också upp byggnaderna från markfukten. Där man ville undvika drag, fyllde man med grundstenar mellan de bärande hörnstenarna.

                      Vara kommun avgränsas i sydöst och söder av skogsområden. I västra delen löper Kedumsbergen och väst därom är det en blandning av skog och brukningsbar mark. På slätterna fanns det inte skog och i det som nu är skog, växte det färre träd. Skulle man bygga timmerhus kunde man vara tvungen att köpa dem i t.ex. Bjärke härad. Där timrade man boningshus, som fick stå och torka under vintern och sedan kom köpare och monterade ner dem och körde hem dem. Det var viktigt att varje stock var märkt, så man klarade att montera upp huset här. Innan huset byggdes upp måste grund och skorstenspipa/pipor vara klara. När timmermännen gjort sitt tog snickarna över. De skulle göra dörrar och fönster och fodra huset. På grund av trädbristen på slätten byggdes boningshusen sällan i mer än 1½ våning. Typiskt för dessa är de liggande småfönstren i vinds-våningens långsidor, som släppte in ljus där.

                      Med hjälp av uppgifter i Svenska Gods och Gårdar, som kom ut på 1940-talet, kan man se

att byggandet ökade efter laga skifte och minskade under lågkonjunkturer och krig för att åter öka under bättre tider. Se bild med frekvenskurva – prickad linje.

                      De boningshus, som byggdes efter laga skifte byggdes med sadeltak beklätt med lertegel. Det äldsta var enkupigt och det senare tvåkupigt.

                      De äldsta byggnaderna var omålade. De hus som byggdes efter laga skifte började målas med Falu rödfärg. Färgen var något konserverande, luftgenomsläpplig och lyste som dyrbart rött te-gel. Rödfärgen är ännu typiskt för just Sverige och för svenskbygderna i Amerika, där nybyggarna vill känna sig hemma. Järnhaltiga föroreningar – rödmull – i kopparmalmen slängdes i stora högar.  Rödmullen användes vid tillverkningen av Falu rödfärg. Först var det ett tecken på rikedom att över huvud taget ha råd att måla husen. När ramsågarna kom och man kunde såga slätare bräder och snickarglädjen blev modern, började man måla med den dyrare och vattenavvisande linoljefärgen i ljusa nyanser. I kommunen var ungefär lika många boningshus rödmålade som oljemålade, med undantag för tiden under slutet av 1800-talet till 1930-talskrisen, då fler målades med ljus linoljefärg. Se bild med frekvenskurva – heldragen linje för linoljemålade hus och streckad linje för rödfärgade.

                      Dörrarna till gamla hus gick inåt, vilket gjorde att tröskeln ruttnade. Därför övergick man till och utåtgående dörrar. Till köksingången brukade man bara ha en enkel dörr och vid huvudingången pardörrar med två dörrblad. För att hindra alltför stort värmeutsläpp genom dörrarna kunde man göra dubbeldörrar, där ett dörrblad gick inåt och ett utåt. Vid köksingången brukade man bygga ut en förstuga (lellafôrsta) både som luftsluss och för att ställa tofflor, stövlar och hänga vardagskläder i. När snickarglädjen kom omkring sekelskiftet 1800/1900, började man bygga verandor framför huvudingången. En del var enkla – andra rik utsmyckade.

                      För laga skifte var det vanligt med föster med fyra glas och efter vanligen med sex glas. Fram till 1930-talet blåste man glasen. De hade ojämnheter och blåsor och är nu oersättliga. Äldre fönster går utåt – nyare inåt. Utvecklingen har gått mot allt större fönster och slätare glas. Det har blivit modernt olika äldre utformningar och glasstorlekar.

                      Museet i Skara gjorde 1984 en kulturhistorisk inventering av byggnader i Vara kommun.