I Long finns ett byahorn som snöfogden kallade i när det var dags att skotta snö. Men det gick inte alltid så lugnt till….

Nr 21

Utdrag af Domboken, hållen vid Lagtima Sommar Tinget med  Barne Härad uti Naum den 13:e juli 1847

Nr 39 Till förnya den handläggning påropade Häradsrättten  det från sista Tinget uppskjutna ark i då förde Dombok under  nr 11 emellan kronolänsman C. J. Hjorth Åklagare och åboerne i Long Jan Andersson, Sven Andersson den äldre, Sven Andersson den yngre,
Sven Persson,  Jonas magnusson, Andreas Larsson, Abraham Larsson,
Eric Andersson och Olof Christiernsson samr Herr komminister Anders Waradell, Anders Carlsson, Anders Jonsson, Andreas Andersson, Andreas Larsson och Per Jonsson i Lagmanstorp,
Svarander om ansvar för underlåten snöskottning under 1844 års winter, och inställde sig åklagaren och svaranderne Jan Andersson, Sven Andersson den yngre, Jonas Magnusson, Abraham Larsson i Long, Anders Carlsson, Anders Jonsson, Andreas Andersson, Anders Larsson och Per Jonsson i Lagmanstorp personligen af hvilka Abraham Larsson anmälde sig förra talan comministern Warandell, på grund af denna fullmakt
”förhindrad till följd af en påkommen svår hufvudvärk att idag personligen inställa mig vid Häradsrätten i Naum rörande snöskottningsmålet, befullmäktigar jag härmed Abraham Larsson på Stommen att föra min talan; förklarande mig nöjd med hvad ombudet lagligen gör och låter.
Long den 13 juli 1847
And. Waradell”
Hvaraf  nyss nämnde Abraham Larsson äfvenledes företedde skriftligen fullmakter från Andreas Larsson och Sven Persson i Long
att uti detta mål deras talan utföra.
Det upplystes härefter af såväl åklagaren som svaranderne, att Sven Andersson den äldre och Olof Christiernsson i Long aflidit samt att Sven Persson äfven  i Long var af laga hinder utur tillfälle att tillträdeskomma. Eric Andersson i Long lät sig inte afhöra eller anmäla någon laga orsak för dess utovaro.
Jonas Magnusson i Haraldsgården Long och Anders Carlsson i Lagmanstorp uppgåfvo att de varit snöfogdar vintern 1844, den förre från Long och den senare från Lagmanstorp, hvilket förhållande äfven vitsordades af åklagaren, som sade sig då för dom på Ploglagets begäran hafva utfärdadt förordnande, men åklagaren ansåg dock att öfriga svaranderne ej kunna undgå att ansvara för ifrågasatta försummelsen, fastän snöfogdar funnits.
Jonas Magnusson vidgick att han vid åtskilliga tillfällen underlät att uppbåda snöploglaget, emedan han ibland var borta och ibland ej hann att kalla delegarne i ploglaget, men de hörsammade alltid de kallelser som dem delgåfvos.
Andre snöfogden Anders Carlsson afgaf enahanda genmäle med det af Jonas magnusson aflemnat.
Öfriga svaranderna medgåvo väl,  att ifrågavarande försummelse ägt rum, men påstodo att de aldrig underlåtit åtlyda snöfogdarnes kallelser, samt ville sådant med ed intyga, och serskilt anförde Abraham Larsson i Long, att då vägen varit ouppskottad, hade snöploglaget ej blifvit bådadt, hvilket han jemväl erbjöd sig att bevisa
hvarom att de andre svaranderna sade sig icke vilja ingå i någon sådan bevisning, under förklarande att snöfallen den ifrågavarande vintern varit så svåra att oaktat de använde all sin flit, förmådde de ändock ej hålla vägarne i farbart skick.
Abraham Larsson tillkännagaf , att deras förutgagnade ombud expeditionens kronofogden Fredric von Zveigberg innehade alla till målet hörande handlingar hvarföre han ock öfriga svaranderne begärde uppskof till annat Ting för att då förelade de förut