Åker och jord

Markanvändningen i Longs by med omgivning under 1700-talet

Astrid Eriksson

Longs by ligger på en ändmorän omgiven av ett hav av lerjord. Den sträcker sig i nordvästlig till sydöstlig riktning 80 – 85 meter över havet. Inlandsisen smälte och drog sig tillbaka mot nordöst. Vid något tillfälle har det blivit kallare igen och då har inlandsisen växt till och skjutit jord och stenar framför sig, så att en rygg bildades. Sedan fortsatte den att smälta och drog sig återigen tillbaka mot NÖ. I iskanten, under vattenytan avsatte jordpartiklar varav de tyngsta sjönk snabbast och de minsta – leran – blev liggande överst.

Ändmoräner och alla andra självdränerade delar av landskapet var lämpliga lägen för bosättning. Där kunde husen byggas på självdränerande mark. För bosättning krävs också en källa eller brunn, eftersom varken människor eller djur kan leva utan vatten. När man bosatte sig där, vet ingen. Long namn ”Lung” dök upp i skrifterna redan 1277. Den äldsta kartan över Long är från 1685 och över Lagmanstorp 1710. Till storskiftet ungefär hundra år senare 1784 – 1792 gjordes nya kartor. Gårdarna tycks vara de samma, men åkerjorden hade utvidgats.

 

Till åkerbruk och boskapsskötsel behövdes både sommarfoder/bete och vinterfoder/hö. Åkern gav säd till jordbrukarna och halm till djuren. Efter tröskningen användes agnarna som strö till djuren. Åker och äng måste fredas från de betande djuren med en hägnad. Den sträcker sig från Afsån i nordväst och gick genom Long och Lagmanstorp och förmodligen betydligt längre.           Hägnaden kan ha varit uppbyggd av stenar uppe på moränryggen och på lerslätten kan den ha fortsatt som trägärdesgård. Ena året fick djuren beta på ena sidan hägnaden och andra året på den andra. Long hade sin skog på Hillet i S. Kedums socken (Naums sn. ?) en mil bort.

Hägnader i gränser förekom knappast före laga skifte omkring mitten av 1800-talet. Man måste alltså vara överens om på vilken sida djuren skulle släppas. Det kallas att vara i lag. Troligen vallades djuren, för att inte blanda sig alltför mycket med varandra. Till vallningen krävdes ingen större kroppsstyrka, så det fick små gossar göra. De kallades herdar/herde – på västgötska hela/hele med tungrots -l. ( I Bohuslän hölinga/hölinge och i Småland lua/lue).

 

För att åkerjorden skulle ge goda skördar måste den gödslas och ogräset rensas bort – den lades i träda. När åkern låg i träda på ena sidan hägnaden kunde djuren beta där. Det kallas tvåsäde. På andra sidan var åkern och ängsmarken skyddade från betesdjuren. Hela byalaget synade hägnaden flera gånger under sommarhalvåret. Kom djuren över på åker- och ängssidan var det ovisst om människor och djur kunde överleva kommande vinter. De grindar som fanns måste alltid vara stängda. När all säd på åkrarna var skördad och höet bärgats fick djuren beta även där.

Den indelning som fanns här på Varaslätten var mycket ovanlig i Sverige. Orsaken är trädbristen. Det fanns inte virke till att bygga trägärdesgårdar med. Trädbristen avspeglar sig också i bebyggelsen. Vanligen är marken indelar i utmark, som ständigt är betesmark och inägomark som består av åker och äng. Åkern var indelad i två eller tre gärden som turades om, att ligga i träda (gärde = omgärdad åkermark, som också kunde innehålla ängsmark).

Omkring 1700 var all åkermark i Longs och Lagmanstorps byar samlad kring bebyggelsen. Där var det enklast att sprida gödseln. Åkrarna kallades för hemjord. Gödseln var avgörande för ”brödfödan”. Utan gödsel – inga skördar! Vad som odlades står inte på kartorna. Troligen var det korn och råg, däremot står der att det man nyodlade besåddes med havre.

 

Byn Long skiftades vid enskiftet 1815. Laga skifte började inte någonstans i Sverige före 1827 och där man enskiftat behövdes vanligtvis inte något laga skifte. I och med enskiftet upphörde ägoblandningen i Longs by. För att så många som möjligt skulle kunna bo kvar på sina gamla gårdar, drogs gränserna solfjädersformat ut från byn. Det syns tydligt på ekonomiska kartan.

 

För att slippa bredda vägen – den gamla Norgevägen – genom byn, drogs väg 47 mellan Trollhättan och Jönköping utanför byn. Longs by är av Riksintresse (RAÄ nr ??) enligt Riksantikvarieämbetet.

 

Kartan visar hur stor nyodlingen var under 1700-talet.

Astrids karta v1

Artikeln skriven av Astrid Eriksson